National Portrait Gallery

Idag har varit ännu en bra dag. Halva dagen har spenderat på ytterligare lite shopping och andra halvan åt kultur. Jag och Micke besökte Annie Leibowitz utställning på London National Portrait Gallery. Många fantastiska porträtt. Jag inser ännu mer att det är porträtt fotografering jag är road av, både när jag är bakom kameran men också när jag tittar på bilder.

Fotografiet som fångade mig idag är inte tagit av henne dock. Och jag minns inte vem som tagit det heller. Och jag har tyvärr inte lyckats hitta det på nätet heller. Men det är ett foto på Leon Haslam, en tävlingsmotorcyklist. Det var ett fint porträtt taget på från axlar och uppåt mot vit fond. Det var ett vackert tagit kort men vackrast var förstås motivet. Mannen har något jag är MYCKET svag för. En lätt schelning på sitt ena öga.

Det fanns en detalj jag uppfattade när jag kollade nog och det var han hårstubb på ryggen. Många gånger är porträtt så tillrättalagda och perfekta och därför kändes det extra roliga när man såg hur han brukar raka eller trimma sitt bröst och rygg och att det hade växt ut på nytt men var inte bortretoscherat på fotot.

Även om det inte är porträttet jag såg idag så ska jag ändå publicera en bild på mannen som fångade mig idag. Visst är han vacker?

En annan reflektion vi gjorde var hur nära Annie var sin kamera och sina modeller innan hon förmodligen blivit känd och börjat tjäna pengar på sina uppdrag. Man märkte tydligt när hon hade slagit igenom och när bilderna oftare och oftare var på kända människor som låtit sig porträttfotograferats av henne. Kan man bara vara en ”äkta” konstnär när man inte tjänar pengar på sin konst?

Här kommer två porträtt tagna av de stora fotograferna M&M

Det händer något i London

Jag vet inte vad det är som händer här. Har det med London att göra? Eller är det för att jag är här och får tid till tanke och reflektion? Man varför får jag så många behagliga känslor just här?

De här två dagarna när jag kunnat gå på stan med musik i mina öron och kollat på människor och shoppat så mår jag så bra. Allt bara flyter känns det som. Jag går och går och mår bara bra. Så många positiva känslor.

En fd kollega frågade härom dagen om jag inte skulle flytta hit igen och tanken har slagit mig men nej. Eller? Har det med London att göra eller är det något annat?